Mandarinanden

Nu är det längesedan jag skrev igen. Det är så mycket med hyllor, skåp, gardiner, TV-möbel och allt annat som också måste göras, som till exempel städa! Jag trodde gardinerna skulle bli så fina, men det blev de inte. Ljuset skiner igenom för mycket så färgen på garidnen försvinner. Vet inte vad som går att göra.

I förrigår var jag nere vid hamnen och kollade sjöfåglarna. Mandarinanden fanns kvar, men guppade omkring alldeles ensam, ingen brydde sig.
Trött Rosen

Var ska skåpen, TV:n och soffan stå?

Nu har vi bråkat om var skåpet ska stå, bokstavligt alltså. Jag tar det från början. Vi sålde ju mycket av möblerna medan vi ännu var kvar i den tidigare lägenheten. Möbler som turligt nog passade trots att de var köpta till huset som vi bodde i tidigare i många år. Nåväl, vi sålde huset och flyttade till lägenhet. Vi tänkte att då är det lättare att flytta vidare och nu var det således dags att ta det steget. När vi väl hade bestämt oss för lägenheten här i Nynäshamn så insåg vi att mycket av möblerna inte kommer att passa här så vi sålde rubbet. Nu är vi alltså utan soffa. G har sin fåtölj kvar som han sitter i och kollar på TV, men jag får sitta på en vanlig stol. Det blir jobbigt i längden så jag får nog sluta med TV-tittande på kvällarna. Så småningom kom vi i alla fall fram till att vi måste ju åka nånstans och beställa soffa för det är ju flera veckors leveranstid. Vi åkte till Ikea, vart annars? Vi tittade på alla soffor men den vi ville ha fanns inte delar till, den skulle utgå! Det är ju typiskt. Fy för den lede. Helgen därpå åkte vi till Mio i Handen. Där hittade vi soffan Monza som vi efter mycket grubblande beställde, 12.100 kronor, inte så dyrt. Efter tre dagar hemma nämnde G nåt om att soffan kommer att gå ända ut "hit", nästan fram till altandörren! Jag var trött och reagerade inte så mycket på det. Jag hade bestämt mig för att den bara ska passa. Men sedan började det gå in, det han hade sagt. Så jag gjorde som Sanna hade tipsat om. Jag tog stora pappersjok (papper som flyttgubbarna hade packat porslin och liknande med) och lade ut på golvet, 2 meter åt ena sidan och 3 meter åt den andra. Herre gud! Soffspektaklet tar ju halva rummet. Hela halva fina rummet. Det kommer inte att finnas plats att gå på varken den ena eller den andra sidan av soffan. Nej, det här går inte, varpå jag ringer G och säger att vi måste avbeställa, vilket han är med på. Sedan ringer jag Mio och samma försäljare, han kom ihåg oss, sa, "jaha, då tar jag bort beställningen då", så var det klart. Vi åkte ändå dit för att fixa med handpenningen som vi betalt och kolla in ny soffa. G hade jobbat borta hela veckan, han var trött och orkade egentligen inte med nåt soffköp på fredagens eftermiddag. Men jag var full av energi. Vi skulle träffas i Handens centrum. Jag skulle gå ner till terminalen och möte honom, men hann inte. Tåget hann före och där stod G och visste inte vart han skulle ta vägen. Vi ringde varandra och försökte hitta träffpunkt, det tog tio minuter! Handens centrum har byggts ut ofantligt de senaste tjugo åren, så jag kände inte alls igen mig. Jag bodde i kommunen när barnen var små, så jag tycker att jag väl känner till kommunen, men den är som helt ny för mig nu, fick jag konstatera, vägar byggnader och företag överallt! Nåväl, vi, G och jag, hittade varandra till slut och så skulle vi gå till bilen, men den hittade vi inte. Jag visste tamejtusan inte var jag parkerat den. Vi kom förbi polisstationen. Jag hade tagit passen med mig för att förnya dom när vi nu ändå var i Handen. Så vi passade på att kila upp till polisen för att förnya passen, så det tog också 20 minuter. Smidigt med att förnya pass nuförtiden, foto, allt blir gjort på en och samma gång, dock måste de hämtas senare, men sen, bilen. G blev tröttare och tröttare, han dignade under ryggsäcken och såg verkligen eländig ut. En lång blodröd ros stack upp ur ryggsäcken, en ros han hade fått av studenterna på avlsutningsfesten. hämtas vid ett senare tillfälle. Hans humör var inte det bästa.

Men nu var grejen, var tusan är bilen. Vi fick gå runt hela centrumet eller rakt igenom eller hur det var. Vid en ingång kände jag igen mig, här måste det vara sa jag, och mycket riktigt där stod bilen. Vi klev in i bilen, G på förarsidan. Det här får du ta hand om, sa G. och lade en lapp i min famn. Va nu då? Vadå? Parkeringsböter ... och på 650 kronor, helvete! Ja, va tror du, sa G, ledig parkeringsplats utanför ingång bred och fin, och det står ju där, sa han och pekade på skylten. Neej, sa jag, eller ja, rullstolen finns där men en pil pekar åt andra hållet inte mot parkeringsplatsen, så tolkade jag den när jag parkerade. Den får du själv betala, sa G sur som ättika!

Väl framme vid Mio gick vi runt igen och värderade varenda soffa. Två byggbara sofftyper finns. Vadå, byggbara det gick ju inte att få de delar vi behövde heller! Shit! Det gick bara att bygga som upphovspersonen bestämt, men flexibelt var det, det sa försäljaren, som förresten var densamma som vi hade köpt den förra soffan av och sedan avbeställt. Till slut sa jag att nu återstår bara en vanlig tresitsig soffa med fåtöljer, strax efter kom försäljaren på samma sak och pekade på en tresitssoffa. Vi var helt slut, efter några minuter åkte vi därifrån, jag mer ångestladdad än när vi kom. På utvägen beställde vi en gardin till och fick tillbaka handpenningen på soffan. Väl hemma, kände jag att jag inte pallar längre. Ångestnivån var på högnivå, herregud, här fanns ingen utväg, hur i helsike ska vi möblera, det går ju inte hur vi än försöker, och tonen mellan oss blev allt kärvare. På natten kunde jag inte sova. Den här typen av problem gör mig sömnlös. Problem som ger en alldeles speciell ångestladdad och stressad känsla i kroppen. På morgonen var jag tidigt uppe som vanligt. Jag gick i en slags dvala, jättetrött, men sova gick inte. Då kom jag på mitt första förslag på möblering som jag släppte för en annan idé, som vi nu funnit inte funkar. Om vi tänker precis tvärtom, att TV:n är på motsatta väggen (pelaren) och soffan mot väggen och de nyköpta skåpen på var sida om pelaren, då kanske ... Jag molade på idén och när G äntligen kom upp så berättade jag, under motstånd, för vid det här laget hade vi slutat prata med varann. När jag berättat hur jag tänkt tyckte han att vi skulle pröva omedelbart. Vi flyttade två skåp och TV:n till motsatt vägg. Det skapade ett fantastiskt utrymme, nu såg vi hur stort och härligt rummet egentligen är och för mig var saken klar och G hade för en gångs skulle ingen invändning.

Det fanns och finns dock ett men. Skåpen är för breda, de "tittat" ut över pelarhörnen så baksidan syns och det är inte snyggt. Dessutom står de framför kontakterna. Ett felköp med andra ord. Hur det blir med skåpen framöver vet jag inte, men för mig får det vara så här nu. Det bara det att på måndag måste jag återigen ringa till Mio och be att försäljaren återtar avbeställningen av Monzasoffan. Inte kul.
Nedstämd men ändå gladare Rosen

Skolifiering av förskolan

Den här bloggen liknar nog ingen annan, här blandar jag allt möjligt. Nu ska jag skriva något om "tidig skolifiering". Jag blev inspirerad av en tidningsartikel. När jag surfade fram artikeln dök ett foto på en forskare, hon som skrivit artikeln. Varför är alla, nästan alla kvinnliga forskare så obekymrade för hur de ser ut. Ofta har de stripigt smutsigt hår, sjabbiga kläder och nästan alltid är de osminkade. Nåja, jag kanske tar i, men kolla själva! Nåväl, debatten om förskolebarns läsande, skrivande och räknande (matematiserande) har diskuterats sedan jag kom in i yrket. Nu i flytten var jag ju tvungen att gå igenom alla papper från forna tider. Jag hade lådvis med eget material som varit publicerat i olika facktidningar bland annat men också annat material. På 80-talet var jag engagerad i debatten om förskolebarns läs- och skrivlärande. När jag skrev min andra bok, då vågade jag inte skriva ut att jag tyckte att barn ska lära sig läsa i förskolan för då blir det väl en folkstorm emot mig. Jag skrev därför, förberedande läsning och skrivning. Idag vet jag att det är nys. Barn vill lära sig läsa runt fyraårsåldern och följer man bara barnens egna intentioner så lär de sig. När jag arbetade i barngrupp så hade jag en liten Kristin som var tre år. Hon kunde inte tala rent när hon sa, fjöken skii mitt nam. Det här har jag skrivit om tidigare men vill liksom göra det igen. Problemet är att när man talar om läs- och skrivinlärning eller ännu värre läs och skrivträning så förknippas det begreppet också med gammaldags skolundervisning det vill säga, katederundervisning. En undervisningsform där läraren är den aktiva och frågar barn sådant som hon eller han redan själv vet svaret på. Hit hör också begreppet läxor och läxförhör. När jag läser olika forskares uttalande om huruvida barn från omkring två-årsåldern ska lära sig läsa så varnas det alltid för att förskolan inte ska efterlikna skolan, som man säger. Leken får inte komma bort till förmån för träningspass och så vidare. För mig är det fullständigt självklart att det är så. Men, vad det handlar om är att alla barn är nyfikna på bokstäver och siffror. Jag skriver alla, för de barn som inte visar sådant intresse bör man följa mer ingående. Sedan handlar det om på vilket sätt pedagogen hanterar barnets nyfikenhet. Det är sättet det handlar om och det är förskolepedagogens sätt som skiljer sig från grundskollärarens. Barn ska visst få lära sig att läsa, skriva och räkna i förskolan, men, när de självmant visar tecken på att vilja det eller när barn svarar på pedagogens erbjudande att delta i sådana aktiviteter. Grejen är att alla pedagogers uppgift är att utgå från barnet i allt de gör. Om man gör det så blir det inga disciplinproblem. Men så fort pedagogen bestämmer att nu ska barnen läsa och öva sig i att skriva siffror och bokstäver, ja då är det genast något eller några barn som inte vill. Problemet är att lärare drar alla barn över en kam, elever i skolan ska göra samma saker samtidigt och det oberoende om de vill eller inte. I förskolan finns helt andra förutsättningar att göra på annat sätt, nämligen att höra vad barnen själva vill och önskar och utifrån det skapa teman som barnen ånyo känner igen sig när de erbjuds dem. I temaarbetet är det hur lätt som helst att få in läsande, bokstäver och siffror. Egentligen behövs det så lite för att barn ska lära sig. Bara pedagogen själv är intresserad och engagerad så smittar det av sig på barnen så de också lär sig. Jag tycker lärare i skolan och även förskollärare i förskolan krånglar till det när de hittar på regler som alla alltid måste följa. Sluta med det och utgå från barnens intressen, erfarenheter, mognad, upplevelser och så vidare. Då finner ni att barn vill göra olika saker samtidigt! Hualigen! Tack för idag, hoppas jag får tid att skriva lite oftare framöver.
Rosen

Ordet, sen

Ordet sen är ett toppenord! Idag slog det mig att det är helt suveränt med ordet sen. Sen ska jag göra det och det och det. Andra brukar säga typ, vaddå sen. Du lever ju nu, du måste kunna göra sånt du gillar jämt, inte bara jobba och jobba. Det har jag hört hela livet, men det ska jag säga att nu gör jag ju det jag tänkt göra sen. Nu är sen, och det är helt underbart att aldrig mer behöva åka till ett arbete och tvingas följa och leva efter allt som står i almanackan, timme för timme, dag för dag, år ut och år in. Nu är jag fri, fri att känna efter vad jag vill och faktiskt göra det. Jag ska förresten bli uppfinnare nu, men mer om det senare.
Rosen

Sossar och vänstern

Jag är så innerligt trött på att höra gnatet om att Mona Sahlin gjort världens dundertabbe när hon tagit med Lars Ohly i samarbetet, i den koalition hon vill arbeta fram tillsammans med v och mp. Jag vill bara säga att den mest pålitliga samarbetspartner som Mona kan välja så är det just v. Lars skulle aldrig rösta med kapitalet, mot sin övertygelse! Dessutom så behövs Lars i samarbetet. Jag tycker att han är den mest klarsynta politikerna just nu. Jag tänker inte på hans retoriska framtoning utan mer på hans kristallklara argumentation i olika frågor, (som ju också i någon mån också hör till retorik). Måtte han inte tröttna och sluta med politiken. Han behövs verkligen. Så alla ni som skrockar och talar om kommunistspöket, ni gör det för att ni är rädda att oppositionen blir för stark ... så det så! Ni gör det också mot bättre vetande, sådant tal visar bara på en partihistorisk okunnighet och dumhet, tycker Rosen.

Flytta in i nytt - inte utan problem

Hej kära blogg!
Ingen följer min blogg, det känns tryggt, men skulle också vilja få veta vad andra tycker om det jag skriver, så det är lite dubbelt!

Att flytta in i splitterny lägenhet är inte utan problem. Några grava exempel. Hela parkettgolvet i alla fyra rum är inte jämt lagt. Golvtrasan fastnar i skarvarna! Helt otroligt, hur kan man göra ett sånt golv och bara låtsas som ingenting sen! Detsamma gäller tröskeln till duschrummet. Jag såg naturligtvis att den var använd, den glänste ju inte som andra trösklar i lägenheten. Ve och fasa när jag även upptäckte att toalettstolslocket inte heller var nytt. Platschefen såg förlägen ut, vad skulle han göra? Det slapp ur honom, jag får byta tröskel och lock med en lägenhet som ännu inte är såld! Hujeamig! Så enkelt man kan göra det. Parkettgolvet var så stor sak så att det får vi ta upp i samband med ettårsbesiktningen. En annan sak är kanten mellan diskhon och diskbänk. Bänken är av trä och diskhon av rostfritt. Grejen är att de bara har sänkt ner diskhon i ett hål i bänken, diskhon vilar således på bänken och är därför lite högre än bänken, och då blir det en upphöjning, en kant mot träbänken. Detta gör att det är tji att sopa ner smulor och annat från träbänken i diskhon! Allt fastnar i den förbannade kanten. Så kan man tydligen tänka och göra, bara strunta i hur en lägenhet praktiskt ska fungera. Okunnigt och korkat! Men betalt det kan man ta. (Liljestrands fastigheter i Nynäshamn). Anser Rosen

Flytten

Äntligen igång igen efter all ipackning och uppackning. Jag har verkligen längtat efter att få dela mina bekymmer på det här sättet. Medan jag packade hela bohaget och packade upp detsamma så tänkte jag ofta på bloggen, att jag saknade att jag inte hann eller orkade skriva något. Men jag tänkte ofta, det här ska jag skriva ... men nu när jag äntligen kommer igång med skrivandet så har jag naturligtvis glömt vad det var.

Idag är det den 16 januari 2009. Äntligen börjar vi komma igång efter flytten. Vi flyttade till Nynäshamn den 11 december 2008. Det har tagit fyra veckor att bli av med kartongerna och än står det tre kartonger kvar. Det här var den jobbigaste flytten jag gjort i hela mitt liv. Vi hade ett förråd tidigare där vi förvarade allt som vi hade i gillestugan när vi bodde i hus. Från huset flyttade vi in i en lägenhet för att lätt kunna ta oss vidare ett par år senare. Och nu var det således dags att ta nästa steg. Nu skulle vi få in alltsammans i en fyrarummare på 101 kvadrat. Det har varit mycket jobbigt då det inte fanns någon annan möjlighet än att börja kasta - skoningslöst! Vi har säkert kastat 10 kubikmeter grejer, sålt via nätet och gett bort. Nu är det gjort men ännu får vi åka till sopstationen ganska ofta. Flytt och damm har vi fått för våra synders skull, sade min mor. Jag tror hon hade fått uttrycket "damm har vi fått för våra synders skull", från sin mor. Nu har jag själv lagt till det där med flytt. En tröst är att det blir väldigt fint när det blir klart här i vår splitternya lägenhet med egen grön täppa. Nu väntar vi på en skåpsektion, hallmöbel, soffa och gardiner till vardagsrummet, sen kan jag börja leva och skriva igen. Idag gick vi ner till hamnen och kollade fåglar och båtar. Det har förirrat sig en mandarinand hit som försöker få till ett förhållande med en annan "vanlig" and. Undrar hur det går med det.

Kram från Rosen