Var ska skåpen, TV:n och soffan stå?

Nu har vi bråkat om var skåpet ska stå, bokstavligt alltså. Jag tar det från början. Vi sålde ju mycket av möblerna medan vi ännu var kvar i den tidigare lägenheten. Möbler som turligt nog passade trots att de var köpta till huset som vi bodde i tidigare i många år. Nåväl, vi sålde huset och flyttade till lägenhet. Vi tänkte att då är det lättare att flytta vidare och nu var det således dags att ta det steget. När vi väl hade bestämt oss för lägenheten här i Nynäshamn så insåg vi att mycket av möblerna inte kommer att passa här så vi sålde rubbet. Nu är vi alltså utan soffa. G har sin fåtölj kvar som han sitter i och kollar på TV, men jag får sitta på en vanlig stol. Det blir jobbigt i längden så jag får nog sluta med TV-tittande på kvällarna. Så småningom kom vi i alla fall fram till att vi måste ju åka nånstans och beställa soffa för det är ju flera veckors leveranstid. Vi åkte till Ikea, vart annars? Vi tittade på alla soffor men den vi ville ha fanns inte delar till, den skulle utgå! Det är ju typiskt. Fy för den lede. Helgen därpå åkte vi till Mio i Handen. Där hittade vi soffan Monza som vi efter mycket grubblande beställde, 12.100 kronor, inte så dyrt. Efter tre dagar hemma nämnde G nåt om att soffan kommer att gå ända ut "hit", nästan fram till altandörren! Jag var trött och reagerade inte så mycket på det. Jag hade bestämt mig för att den bara ska passa. Men sedan började det gå in, det han hade sagt. Så jag gjorde som Sanna hade tipsat om. Jag tog stora pappersjok (papper som flyttgubbarna hade packat porslin och liknande med) och lade ut på golvet, 2 meter åt ena sidan och 3 meter åt den andra. Herre gud! Soffspektaklet tar ju halva rummet. Hela halva fina rummet. Det kommer inte att finnas plats att gå på varken den ena eller den andra sidan av soffan. Nej, det här går inte, varpå jag ringer G och säger att vi måste avbeställa, vilket han är med på. Sedan ringer jag Mio och samma försäljare, han kom ihåg oss, sa, "jaha, då tar jag bort beställningen då", så var det klart. Vi åkte ändå dit för att fixa med handpenningen som vi betalt och kolla in ny soffa. G hade jobbat borta hela veckan, han var trött och orkade egentligen inte med nåt soffköp på fredagens eftermiddag. Men jag var full av energi. Vi skulle träffas i Handens centrum. Jag skulle gå ner till terminalen och möte honom, men hann inte. Tåget hann före och där stod G och visste inte vart han skulle ta vägen. Vi ringde varandra och försökte hitta träffpunkt, det tog tio minuter! Handens centrum har byggts ut ofantligt de senaste tjugo åren, så jag kände inte alls igen mig. Jag bodde i kommunen när barnen var små, så jag tycker att jag väl känner till kommunen, men den är som helt ny för mig nu, fick jag konstatera, vägar byggnader och företag överallt! Nåväl, vi, G och jag, hittade varandra till slut och så skulle vi gå till bilen, men den hittade vi inte. Jag visste tamejtusan inte var jag parkerat den. Vi kom förbi polisstationen. Jag hade tagit passen med mig för att förnya dom när vi nu ändå var i Handen. Så vi passade på att kila upp till polisen för att förnya passen, så det tog också 20 minuter. Smidigt med att förnya pass nuförtiden, foto, allt blir gjort på en och samma gång, dock måste de hämtas senare, men sen, bilen. G blev tröttare och tröttare, han dignade under ryggsäcken och såg verkligen eländig ut. En lång blodröd ros stack upp ur ryggsäcken, en ros han hade fått av studenterna på avlsutningsfesten. hämtas vid ett senare tillfälle. Hans humör var inte det bästa.

Men nu var grejen, var tusan är bilen. Vi fick gå runt hela centrumet eller rakt igenom eller hur det var. Vid en ingång kände jag igen mig, här måste det vara sa jag, och mycket riktigt där stod bilen. Vi klev in i bilen, G på förarsidan. Det här får du ta hand om, sa G. och lade en lapp i min famn. Va nu då? Vadå? Parkeringsböter ... och på 650 kronor, helvete! Ja, va tror du, sa G, ledig parkeringsplats utanför ingång bred och fin, och det står ju där, sa han och pekade på skylten. Neej, sa jag, eller ja, rullstolen finns där men en pil pekar åt andra hållet inte mot parkeringsplatsen, så tolkade jag den när jag parkerade. Den får du själv betala, sa G sur som ättika!

Väl framme vid Mio gick vi runt igen och värderade varenda soffa. Två byggbara sofftyper finns. Vadå, byggbara det gick ju inte att få de delar vi behövde heller! Shit! Det gick bara att bygga som upphovspersonen bestämt, men flexibelt var det, det sa försäljaren, som förresten var densamma som vi hade köpt den förra soffan av och sedan avbeställt. Till slut sa jag att nu återstår bara en vanlig tresitsig soffa med fåtöljer, strax efter kom försäljaren på samma sak och pekade på en tresitssoffa. Vi var helt slut, efter några minuter åkte vi därifrån, jag mer ångestladdad än när vi kom. På utvägen beställde vi en gardin till och fick tillbaka handpenningen på soffan. Väl hemma, kände jag att jag inte pallar längre. Ångestnivån var på högnivå, herregud, här fanns ingen utväg, hur i helsike ska vi möblera, det går ju inte hur vi än försöker, och tonen mellan oss blev allt kärvare. På natten kunde jag inte sova. Den här typen av problem gör mig sömnlös. Problem som ger en alldeles speciell ångestladdad och stressad känsla i kroppen. På morgonen var jag tidigt uppe som vanligt. Jag gick i en slags dvala, jättetrött, men sova gick inte. Då kom jag på mitt första förslag på möblering som jag släppte för en annan idé, som vi nu funnit inte funkar. Om vi tänker precis tvärtom, att TV:n är på motsatta väggen (pelaren) och soffan mot väggen och de nyköpta skåpen på var sida om pelaren, då kanske ... Jag molade på idén och när G äntligen kom upp så berättade jag, under motstånd, för vid det här laget hade vi slutat prata med varann. När jag berättat hur jag tänkt tyckte han att vi skulle pröva omedelbart. Vi flyttade två skåp och TV:n till motsatt vägg. Det skapade ett fantastiskt utrymme, nu såg vi hur stort och härligt rummet egentligen är och för mig var saken klar och G hade för en gångs skulle ingen invändning.

Det fanns och finns dock ett men. Skåpen är för breda, de "tittat" ut över pelarhörnen så baksidan syns och det är inte snyggt. Dessutom står de framför kontakterna. Ett felköp med andra ord. Hur det blir med skåpen framöver vet jag inte, men för mig får det vara så här nu. Det bara det att på måndag måste jag återigen ringa till Mio och be att försäljaren återtar avbeställningen av Monzasoffan. Inte kul.
Nedstämd men ändå gladare Rosen