Skolifiering av förskolan

Den här bloggen liknar nog ingen annan, här blandar jag allt möjligt. Nu ska jag skriva något om "tidig skolifiering". Jag blev inspirerad av en tidningsartikel. När jag surfade fram artikeln dök ett foto på en forskare, hon som skrivit artikeln. Varför är alla, nästan alla kvinnliga forskare så obekymrade för hur de ser ut. Ofta har de stripigt smutsigt hår, sjabbiga kläder och nästan alltid är de osminkade. Nåja, jag kanske tar i, men kolla själva! Nåväl, debatten om förskolebarns läsande, skrivande och räknande (matematiserande) har diskuterats sedan jag kom in i yrket. Nu i flytten var jag ju tvungen att gå igenom alla papper från forna tider. Jag hade lådvis med eget material som varit publicerat i olika facktidningar bland annat men också annat material. På 80-talet var jag engagerad i debatten om förskolebarns läs- och skrivlärande. När jag skrev min andra bok, då vågade jag inte skriva ut att jag tyckte att barn ska lära sig läsa i förskolan för då blir det väl en folkstorm emot mig. Jag skrev därför, förberedande läsning och skrivning. Idag vet jag att det är nys. Barn vill lära sig läsa runt fyraårsåldern och följer man bara barnens egna intentioner så lär de sig. När jag arbetade i barngrupp så hade jag en liten Kristin som var tre år. Hon kunde inte tala rent när hon sa, fjöken skii mitt nam. Det här har jag skrivit om tidigare men vill liksom göra det igen. Problemet är att när man talar om läs- och skrivinlärning eller ännu värre läs och skrivträning så förknippas det begreppet också med gammaldags skolundervisning det vill säga, katederundervisning. En undervisningsform där läraren är den aktiva och frågar barn sådant som hon eller han redan själv vet svaret på. Hit hör också begreppet läxor och läxförhör. När jag läser olika forskares uttalande om huruvida barn från omkring två-årsåldern ska lära sig läsa så varnas det alltid för att förskolan inte ska efterlikna skolan, som man säger. Leken får inte komma bort till förmån för träningspass och så vidare. För mig är det fullständigt självklart att det är så. Men, vad det handlar om är att alla barn är nyfikna på bokstäver och siffror. Jag skriver alla, för de barn som inte visar sådant intresse bör man följa mer ingående. Sedan handlar det om på vilket sätt pedagogen hanterar barnets nyfikenhet. Det är sättet det handlar om och det är förskolepedagogens sätt som skiljer sig från grundskollärarens. Barn ska visst få lära sig att läsa, skriva och räkna i förskolan, men, när de självmant visar tecken på att vilja det eller när barn svarar på pedagogens erbjudande att delta i sådana aktiviteter. Grejen är att alla pedagogers uppgift är att utgå från barnet i allt de gör. Om man gör det så blir det inga disciplinproblem. Men så fort pedagogen bestämmer att nu ska barnen läsa och öva sig i att skriva siffror och bokstäver, ja då är det genast något eller några barn som inte vill. Problemet är att lärare drar alla barn över en kam, elever i skolan ska göra samma saker samtidigt och det oberoende om de vill eller inte. I förskolan finns helt andra förutsättningar att göra på annat sätt, nämligen att höra vad barnen själva vill och önskar och utifrån det skapa teman som barnen ånyo känner igen sig när de erbjuds dem. I temaarbetet är det hur lätt som helst att få in läsande, bokstäver och siffror. Egentligen behövs det så lite för att barn ska lära sig. Bara pedagogen själv är intresserad och engagerad så smittar det av sig på barnen så de också lär sig. Jag tycker lärare i skolan och även förskollärare i förskolan krånglar till det när de hittar på regler som alla alltid måste följa. Sluta med det och utgå från barnens intressen, erfarenheter, mognad, upplevelser och så vidare. Då finner ni att barn vill göra olika saker samtidigt! Hualigen! Tack för idag, hoppas jag får tid att skriva lite oftare framöver.
Rosen