Fackpamp

Jag har ofta undrat över hur det går till när man blir en fackpamp. Nu vet jag, åtminstone till viss del, vad det är frågan om. Häromdagen ringde en kompis och klagade på sitt fackliga ombud som - inte gör nåt - som hon uttryckte sig. Nähä, han har väl blivit fackpamp då, tänkte jag. Hur går det då till. Min egen erfarenhet, från den tiden jag själv var facklig förhandlare, gav mig erfarenheten att jag själv höll på att bli det. Som facklig förtroendeperson så träffar man arbegstivaren med jämna mellanrum. Efterhand lär man känna varandra. De fackliga representanterna bjuds med på luncher och sammankomster och bjuds på det ena och det andra. Inom sossepartiet vet jag att spriten ofta flödade, det var liksom huvudsaken. Så var det inte när jag förhandlade, men det bjöds på vin ibland. Vid sådana tillfällen blir det möjlighet att prata mer informellt och hjärtligt med arbetsgivarrepresentanter och det kan till och med hända att det görs upp om ett ärende. Om du kan gå med på det här, så kan jag ordna så att något annat går igenom som du driver. Det här innebär att till slut så kan en facklig förhandlare inte driva några kontroversiella frågor som arbetsgivaren absolut inte kan gå med på. På det viset blir den fackliga förhandlaren alltmer arbetsgivarens förlängda arm. Det hörde jag på min kompis berättelse när hon sa vad fackrepresentanten hade sagt. Det var argument som jag hört arbetsgivaren säga förut. Därför tycker jag att en facklig förhandlare inte ska få vara det mer än tre år, sedan ska personen bytas ut. I det här fallet hade han förhandlat i över femton år!! Han har blivit en fackpamp.
Rosen