När jag är hemma om dagarna så lyssnar jag på radio, alltid p1. I filosofiska rummet i söndags pratades det om vad ett jag är i förhållande till medvetande och identitet. Jag har lagt märke till att till och med i ett sådant program, oftast med mycket högt och väl utbildade filosofer med flera så förs samtalet i antingen-eller perspektiv. Antingen så har barn ett jag när de föds eller så har de inte det. Antingen så har barn en identitet när de föds eller så har de det inte och så vidare. Det jag vill poängtera är att samtalet, börjar i fel ända. De samtalande utgick från antingen så är något på ett visst sätt eller så är det, det inte. Jag menar att det oftast är både och, eller varken eller, det är frågan om snarare än antingen eller. Jag tror att det i detta fall handlar om glidande skalor. Barn har ett litet grann utvecklat jag, ett litet grann utvecklad medvetenhet och identitet när de föds. Allt detta börjar redan formas i moderlivet och fortsätter sedan att formas och utvecklas hela livet. I det här fallet blir det bara käbbel om man utgår ifrån ett antingen-eller, tycker jag. Samtalet hade blivit mer intressant om det utgått ifrån ett både-och. Barn har både ett spirande jag, medvetenhet och identitet. Och vad är då ett jag utifrån det? På slutet tyckte jag att David Ingvar kom in på det här med glidande skalor, men jag hörde inte riktigt för G. höll på att borra.
Nåväl, filosofiskt samtal går inte alltid ut på att finna ett svar utan filosoferandet i sig är poängen. Ibland kan man söka svar men oftast finner man det inte. Men det är oerhört fascinerande när ett, om än, provisoriskt svar visar sig.
Rosen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar