Kurs

Hej, äntligen är jag tillbaka här igen. Igår var jag på en kurs som heter "Det nya författarskapet" och fick lite inspiration att skriva i bloggen igen. Men fortfarande vet jag inte hur jag ska nå ut till andra, men jag måste verklige lägga mig vinn om att ta reda på det.

Fotboll och Dawitt Isaak

Hej igen kära dagbok. Jag har saknat dig. På något sätt mår jag bättre när jag skriver. Mycket har hänt sedan den 15 september när vi möttes senast. Jag ska försöka vara lite flitigare framöver.

Nyss reagerade jag på att det sades i radion att Örgryte Fotbollsklubb hade fått böta 10.000 kronor för att de hade visat en banderoll på Dawit Isaac som sitter oskyldigt fängslad i Eritrera. Banderollen hade texten "Frige Dawit Isaak". Det kan kosta Örgryte Fotboll 10 000 kronor. De som bestämmer inom fotbollsvärlden anser att det var anstötligt och att det inte får förekomma politiska budskap i samband med fotboll. Klubben tänker överklaga. Det gör ni verkligen rätt i. Jag trodde inte mina öron. Vad är all reklam som fotbollssargen är fullproppad med om inte politiskt. All reklam går ju ut på att vi ska påverkas att konsumera och att göra det just hos det företaget som gör reklamen. Men då är pengar inblandade och då räknas det inte som politik. Det är en besynnerlig värld vi lever i.

Det är helt obegripligt varför han sitter fängslad på åttonde året och Sveriges högsta ansvariga inte kan få loss honom. Någon sade att vi måste skicka dit Lisbeth Salander som kan frita honom. Tänk om det gick att göra så!
Rosen

Aktieobligationssparare
I dagarna var jag inne på Nordeas kontor för att höra mig för var jag bäst kan placera mina månatliga utbetalningar på cirka 5000 kronor netto i månaden under fem år (= 300.000), pengar som jag vill spara till senare i livet. Till min stora häpnad erbjöds jag att tryggt lägga mina pengar i bland annat Aktieobligation Norden Max. När jag sedan ser i vilka företag som Nordea köpt aktier i så upptäcker jag till min fasa att Swedish Match är med bland fyra andra. ”Swedish Match är ett internationellt tobaksbolag som inte påverkas nämnvärt av lågkonjunkturen och med goda förutsättningar att höja försäljningspriser och vinster i Skandinavien och USA”, står det i broschyren. Det betyder att de människor som röker har fortsatt att röka under lågkonjunkturen och förmodligen kommer att fortsätta röka framöver samtidigt som de som röker också fortsätter att röka. Chefsstrateg i Nordea Sverige är Henrik Lundin. Jag undrar hur du, en sådan människa som du, tänker när du skoningslöst kan satsa våra pengar i ett bolag så att det i sin tur kan göra mer reklam så att ännu fler ungdomar blir rökare. Det är en cynism som bara kan finnas i den penningstinna värld, som förefaller vara din enda. En värld där en ung pappa kan offra sitt barns liv för att få en extra slant i plånboken och få framstå som en duktig strateg och kliva högre upp i karriären. Denna handling anser jag är lika vidrig som mord. Jag hoppas att alla som läser detta vill sprida informationen vidare så ingen satsar sina pengar i den här fonden.
Upprörd Rosen

Stig Malm har fel om vänsteralliansen

Idag, fredag, var det som vanligt samtal i morgonsoffan med Stig Malm, Göran Hägg och Hanne Kjöller. Ämnet jag kommenterar här är vad de tyckte om oppositionens tågresa. De härmar alliansen som också gjorde tågresa och det tyckte bland annat Stig Malm är fånigt och att oppositionen förlorar på att bilda en motallians till de borgerliga. Stig undrade också vad han skulle göra på partikongressen när ju inga beslut kan fattas om socialdemokratisk politik, då alla beslut måste sampratas med v och mp först, menade han.

Jag tycker att du Stig har helt fel. Jag tror, å min sida, att oppositionen vinner på att bilda gemensam regering. Det är bra att det blir två block som står mot varandra. Idag har skillnaderna minskat i snart sagt alla partipolitiska frågor, jfr EU-politiken där ju ingen har någon riktigt utmejlsad politik. Där förs en personlig politik, vad man själv tycker helt enkelt. Alltså snart har vi två partier i Sverige, ett "höger" och ett "vänster", som i slutändan blir ett de också. Det som för partierna närmare varandra är de fakto att katastroferna i världen ökar. Om politiker ska kunna lösa världens miljöproblem så måste de så småningom ta varandra i hand och tillsammans göra allt för att undvika en katastrof. I den processen kan man ha olika mening men alla får ge sig nu och då, för annars är katastrofen ett faktum. Så tror en besserwisser
Rosen

Teka och Golv 2000

Teka är ett företag i Tyskland som tillverkar och säljer parkettgolv, och Golv 2000 är en firma i Sverige som Liljestrands Fastigheter anlitat för att lägga golven i Nynäshamn, Frejgatan 21-23. Parkettgolvet består av moduler som har så dålig passform så skarvarna diffar flera millimeter. De går inte kant i kant som parkettgolv ska göra. Idag är det två killar här från Golv 2000 som a) först bankar ner den modul som ligger högre, b) och sedan spikar han in 1-3 speciella spikar med en speciell spikpistol och slutligen c) smälter hans polare ett slags vax och lim i hålet som bildats efter spiken, och stryker bort överflödigt vaxlim. De har väl spikat cirka 60 spikar i golvet. Är det nån som tror att de här spikarna inte börjar titta upp så småningom, undrar en misstänksam
Rosen

Till den som vill skapa en välskriven text

Det var ett tag sedan men jag har fakstiskt saknat mitt bloggande så pass att jag nu tänkte skriva lite grann. I går när jag gick igenom papper som ska kastas så hittade jag en intressant artikel om hur hjärnan reagerar på stavfel och annan felaktig formalia. Jag citerar några resultat ur texten. Resultatet kommer ur ett test som redovisas av Lars Melin som är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. Artikeln presenteras i Forskning & Framsteg nr 1/2007.

Fel i texter kan väcka inlärd irritation till livs och fördröja läsningen. Fel har ett signalvärde, som kan göra att oönskade betydelser signaleras och blockerar läsarens motivation. Två stavfel är nog för att läsaren ska tappa förtroendet för texten och för att hon eller han ska läsa långsammare. De som deltog i försöket och som läste de felaktiga texterna blev allmänt missnöjda. De klagade över dålig disposition, krångliga formuleringar, opersonlig ton och så vidare. De som läste den korrekta texten hade inga sådana synpunkter. Det sker med andra ord en överspridning från enstaka fel till negativ helhetsbedömning av hela texten.

Spontant är det lätt att tro att läsning sker i en jämn lunk. Datorloggningar visar dock att det är tvärtom. Människor är känsliga för olika ord och konstruktioner, och systematisk variation av en konstruktionstyp ger omedelbart utslag.

Aldrig skrivs aldrig med två l, medan alltid skrivs alltid med två l. En gyllene regel som är lätt att komma ihåg. Alldrig med två l, reagerar hjärnan negativt på och det blir ett hack i läsningen, liksom naturligtvis om det står adlrig.

Det är också viktigt att man sätter ut punkt och kommatecken där det ska vara sådana. Satsradning är ofta förekommande fel. Man sätter kommatecken istället för punkt. Exempel: När speglar efter en tid dök upp på alla våningar försvann klagomålen, problemet var löst, även om väntetiderna var oförändrade. Här är flera satser uppradade efter varandra. Det ska vara punkt efter klagomålen, så det bildas två meningar, så här: När speglar efter en tid dök upp på alla våningar försvann klagomålen. Problemet var löst, även om väntetiderna var oförändrade.

Till alla studenter som skriver uppsatser, var noga. Om du har en intressant undersökning men den presenteras med många formaliafel, så blir uppsatsen kanske ändå inte väl godkänd.
Rosen

Shit

Shit också, fortfarande bryr sig ingen om vad jag skriver!
Besviken Rosen

Hej Finn! Måste skriva det här

Jag hade tänkt lägga allt bloggande i malpåse då jag inte vet hur jag ska få läsare, inbillar mig att det är lite roligare att skriva då. Men du kan jag inte låta bli att skriva det här. Jag skriver det här till min gode vän Finn.

Hej Finn! Jag skriver det här i bloggen istället för att skicka ett mejl, då kanske du läser det här och min lycka är gjord. Hur har du det? Är du prefekt fortfarande? Är du i god vigör fortfarande? Själv är jag det!? Hoppas jag iaf. Vi har genomgått en tuff och jobbig flytt till Nynäshamn. Här ska vi nu bo tills vi dör, jag menar tills vidare i alla fall. Igår kom soffan efter nio veckors väntan och vi blev besvikna! Men nu finns ingen återvändo, vi får vänja oss. Annars är huset helt nybyggt och det mesta är vi nöjda med, nära till havet är det också.

Men du till storyn. Igår var jag redan ute och stavgick klockan tio. Efter cirka tjugo minuter kom jag ikapp en grupp förskolebarn. Två småkottar gick långt efter de andra och fröken manade på dem hela tiden. Jag lättade på pannbandet som gick över öronen så att jag skulle höra vad de sade, men det var ändå svårt. Fröken väntade in pojkarna och mig och jag började så smått prata med henne. Hon berättade då att de var på väg till biblioteket för att barnen skulle delta i sagostunden där. Jag lyckades hålla god min.

Men herregud ändå! Jag drog mig till minnes att på min tid på 80-talet, så fick vi reklam från kommundelsbiblioteket att vi var välkomna med barnen till sagostund! Det blev diskussion i personalgruppen och min mening var ju att för det första så skulle de läsa ur en faktabok och det är väl ingen saga, för det andra har vi så många sagostunder här i förskolan så vi behöver inte springa ner till biblioteket för det. När vi behöver låna böcker, då går vi dit med barnen och gör det, men då orkar de inte lyssna till någon saga. Min linje vann och jag gick ner till biblioteket och förklarade att de inte skulle ödsla några reklamblad på oss, för vi har redan så smånga sagostunder.

Sedan nämnde jag att jag också arbetat med barn och att jag utbildade mig i slutet på 70-talet och att jag arbetat som lärarutbildare vid Högskolan Dalarna.

Och sedan frågade jag om hon sett programmet Nanny i TV och om de hade någon time out, lugna stolen eller vad de nu kallade det. Neeej då sa hon, vi har inga problem med barnen, det är väl mest föräldrarna i så fall! Och samtalet avslutades med det, jag kände att det inte gick att gå vidare, dessutom var vi nästan framme vid vägskälet där jag skulle gå åt ett annat håll, så vi skildes.

Men herregud ändå! Förskolläraren är 31 år sade hon och utbildade sig för "länge sedan" som hon sa. Men hon antydde inte tillstymmelse till analys över Nannyproblemet inte heller vad problemen med föräldrarna var, det hade annars varit intressant att få höra lite om det.

Min slutsats blev. Den pedagogiskt nivå är lägre och sämre än den vi hade på min tid när jag själv arbetade i barngrupp. Det har också många studenter sagt när kvalitet kommit på tal i olika seminarier, nämligen att det är som på sjuttiotalet, som de läst om.

Nu vill Björklund också ha treårig utbildning till förskollärare medan de som läser övriga inriktningar studerar fyra år! Fy för den lede! Hoppas ni svarar på remissen och verkligen tar upp det här också. Fitidspedagogerna räknas som lärare i skolan och deras utbildning är på fyra år. Så förskollärarna ska liksom stigmatiseras som de som befinner sig på den lägsta trappstegen och det räcker med tillsyn. Det är ju vad den där leda figuren säger.

Annars är jag och två kollegor på gång med att skriva en barnbok. Jag håller också på med den andra boken du vet och har fått ihop ett tjugotal sidor. Jag tror det blir en bra bok! Sedan skulle jag vilja börja med pedagogisk planering, skanske är jag där i samband med din pensionering!! Då får du tid för lite sådant här. Men annars tycker jag att jag har mer att göra nu än när jag arbetade heltid, och tiden rinner iväg fortare, det är ju helg jämt! Kul om du läser det här och ger mig respons.
Upprörd Rosen

Malpåse

Eftersom ingen läser vad jag skriver så lägger jag mina två bloggar i malpåse ett tag, men har planer på att återkomma.
Rosen

Konstfack

Tänk vad tiden går, det är fem dagar sedan det senaste inlägget. Jag har varit i Stockholm i tre dagar så då är det nog inte så konstigt. Det jag reagerat på de senaste dagarna är det här om konstfackeleven som kladdat ner en tunnelbanestation. Jag ringde Ring P1, och sa ungefär så här.

Konstfack är ute i ogjort väder. Lärarna där eller i alla fall rektorn och den här studentens handledare vet inte vad de håller på med. Rektorn sade i radion att han ska tillsätta en etikutredning. Fattar han inte att det studenten gjort inte handlar om etik utan om juridik. Han borde polisanmäla studenten istället. Som student i en akademisk utbildning kan man inte göra hur som helst, som man vill. Jag vet att konstnärliga utbildningar har lite andra regler i högskoleförordningen än andra högskolor, men i det här fallet gäller samma regler som för andra lärosäten. Jag är själv handledare och har handlett säkert hundra studenter i deras examensarbeten. Jag och mina kollegor hade den principen att ingen student fick besöka någon förskola eller skola och börja intervjua lärare eller observera barn innan handledaren sett frågorna och gett sitt godkännande. Så måste det väl också vara för konstfacks studenter. Så länge de är i en utbildning så har de att följa lärarkollegiets principer och kan inte göra vad som helst. Här finns en laglig gräns som även dessa studenter måste följa. Nu blir det polisutredning och det är bra. Då får vi veta om det är vandalisering. Säkert är det så och då ska studenten dömas. Och i så fall så bör rektorn stänga av eleven ett tag, om det nu inte är så att handledaren gett sitt tillstånd eller inte alls vetat om vad studenten tänkte göra. Om det är så, då ska han leda lärarkollegiet i diskussioner om vilka handledningsprinciper som lärare och studenter ska följa.

Sedan är det, det här med det konstnärliga. Är det här konst eller vad är det. Den frågan debatteras och diskuteras näst intill varje dag. Om man tycker att det här är konst så måste det räknas till den så kallade hötorgskonsten i så fall. Klotter kan väl inte hamna i samma genre som Picasso. Det som studenten gjort är inte ens grafitti. Jag har sett snygg och fin grafitti som jag tycker är konstnärligt gjort. Men vad är det här som studenten gjort? Om han ville väcka positiv debatt så skulle han han ha tagit vattenfärg men inte talat om det och själv efter några veckor tvättat bort klottret. Det hade varit kul, men det här som han gjort nu det är bara barnsligt. Man måste med andra ord skilja på handlingen och innehållet i den, det konstnärliga. Handlingen är kriminell men innehållet kan diskuteras om det är konstnärligt gjort eller inte. Men konst är det definitivt inte.

Sol och lycka

I går, lördag, var det en underbar dag. När jag kom upp sken solen, snön gnistrade och fåglarna flög omkring runt matbordet. Det blev en lång promenad. På vägen berättade jag för G. att dagen innan när jag var ute ensam och gick, då såg jag en strömming på gatan och strax utanför vårt hus låg en bok i snön. Nu råkade det sig att vi gick samma väg hem. Jag kollade runt ifall strömmingen var kvar. "Den måste ha gått åt i natt", sa G. Mycket riktigt den fanns inte kvar. När vi kom till soptunnan där jag sett boken, då, till min häpnad, låg den kvar. Jag trodde väl att någon saknat den, letat efter den och hittat den. Men nix. Boken heter Gräsgård mellan hav och hed. Under titeln finns ett sigill avbildat. I det står med orden i en rund ring: Gresgard:Hereds:SigillVM:, med en fisk inuti ringen med orden. Boken är utgiven av Gräsgårds hembygdsförening. Redakgör är C.G. Holdar. En mycket ovanlig bok på något sätt. Jag är nyfiken på boken, men jag vågar inte låna den ifall den som tappade den skulle leta efter den. Eller kan det vara så att någon rensat i förråden och slängt den i soptunnan, men så råkade den hamna bredvid. Vem vet? Jag ska kolla igen.
Rosen

FINANSKRISEN - VARIFRÅN KOMMER PENGARNA

För ett tag sedan ringde jag till Ring P1. Det var Tomas Tengby som var programledare. Jag frågade om han visste var alla pengar kommer ifrån till alla krispaket, om det möjligen trycks nya pengar. Nej, nej, sa han, då blir det ju inflation. Ja, jag vet, men varifrån kommer pengarna då, undrade jag. Men han blev ställd, han visste inte. Nu har jag hört flera säga i radion att det trycks upp pengar på löpande band, åtminstone i USA. Hyualigen! Vad händer sen med finanserna, undrar jag.
Orolig Rosen

Vänsteralliansen

Det är ett förfärligt kraxande på Mona Sahlin om att hon satsar allt på ett kort, att hon gör fel som bildar allaians före varlet, att hon aldrig i livet kommer att bli överens med de andra två partierna och att hon har för vardagligt språk. Vad är nu detta för trams? Jag tycker att Mona gör alldeles rätt, precis så här ska hon göra om hon vill vinna valet. Det här kraxande från vissa inom LO och utanför, på vilket sätt gynnar det ett vinstval tycker ni. Om ni tycker annorlunda än vad hon gör så kan ni väl hålla tyst om det utåt och mejla till henne vad ni tycker eller nåt. Jag tror att ni som kraxar, ni vill synas i media, blir citerade och refererade. Det är er narssicim som trycker ut orden ur munnen på er.

Jag vill bara säga att i slutändan kommer alla partier att få ta skeden i vacker hand och fatta avgörande beslut för jordens bevarande oavsett om det är i vänster- eller högerriktning besluten pekar. När klimatflyktingarna blir några hundra, då måste alla koldioxidutsläpp bromsas bums vilket innebär att alla kolkraftverk måste stängas och onödiga varor, som alstrar koldioxid, måste sluta tillverkas. Då kommer kärnkraftverk att byggas på löpande band. Men då är det så bråttom att det kommer att slarvas med haverier som följd med skadade och dödade människor. Det kan med andra ord vara för sent att göra något om några år. Om vi idag gör som vänsteralliansen säger så kan vi ha en chans att klara oss från undergång. Alla måste sluta upp bakom kravet på förnyelsebara energikällor, då kan vi ha en chans ännu. Vi får inte bygga in oss i kärnkraftsamhället genom att satsa på nya reaktorer.
Orolig Rosen

Polisrasismen

Det är otroligt men sant. En 15-åring har gått fram till två poliser och kallat dem gris samt även uttryck grymtljud. För det ska han åtalas och dömas till böter. Poliserna i Rosenqård som kallade ungdomar där för svartskallar, blattar, slå så han inte kan gå och så vidare frikändes. Hur kan detta vara möjligt? Är det inte upprörande så säg?

Fackpamp

Jag har ofta undrat över hur det går till när man blir en fackpamp. Nu vet jag, åtminstone till viss del, vad det är frågan om. Häromdagen ringde en kompis och klagade på sitt fackliga ombud som - inte gör nåt - som hon uttryckte sig. Nähä, han har väl blivit fackpamp då, tänkte jag. Hur går det då till. Min egen erfarenhet, från den tiden jag själv var facklig förhandlare, gav mig erfarenheten att jag själv höll på att bli det. Som facklig förtroendeperson så träffar man arbegstivaren med jämna mellanrum. Efterhand lär man känna varandra. De fackliga representanterna bjuds med på luncher och sammankomster och bjuds på det ena och det andra. Inom sossepartiet vet jag att spriten ofta flödade, det var liksom huvudsaken. Så var det inte när jag förhandlade, men det bjöds på vin ibland. Vid sådana tillfällen blir det möjlighet att prata mer informellt och hjärtligt med arbetsgivarrepresentanter och det kan till och med hända att det görs upp om ett ärende. Om du kan gå med på det här, så kan jag ordna så att något annat går igenom som du driver. Det här innebär att till slut så kan en facklig förhandlare inte driva några kontroversiella frågor som arbetsgivaren absolut inte kan gå med på. På det viset blir den fackliga förhandlaren alltmer arbetsgivarens förlängda arm. Det hörde jag på min kompis berättelse när hon sa vad fackrepresentanten hade sagt. Det var argument som jag hört arbetsgivaren säga förut. Därför tycker jag att en facklig förhandlare inte ska få vara det mer än tre år, sedan ska personen bytas ut. I det här fallet hade han förhandlat i över femton år!! Han har blivit en fackpamp.
Rosen

Filosofiska rummet

När jag är hemma om dagarna så lyssnar jag på radio, alltid p1. I filosofiska rummet i söndags pratades det om vad ett jag är i förhållande till medvetande och identitet. Jag har lagt märke till att till och med i ett sådant program, oftast med mycket högt och väl utbildade filosofer med flera så förs samtalet i antingen-eller perspektiv. Antingen så har barn ett jag när de föds eller så har de inte det. Antingen så har barn en identitet när de föds eller så har de det inte och så vidare. Det jag vill poängtera är att samtalet, börjar i fel ända. De samtalande utgick från antingen så är något på ett visst sätt eller så är det, det inte. Jag menar att det oftast är både och, eller varken eller, det är frågan om snarare än antingen eller. Jag tror att det i detta fall handlar om glidande skalor. Barn har ett litet grann utvecklat jag, ett litet grann utvecklad medvetenhet och identitet när de föds. Allt detta börjar redan formas i moderlivet och fortsätter sedan att formas och utvecklas hela livet. I det här fallet blir det bara käbbel om man utgår ifrån ett antingen-eller, tycker jag. Samtalet hade blivit mer intressant om det utgått ifrån ett både-och. Barn har både ett spirande jag, medvetenhet och identitet. Och vad är då ett jag utifrån det? På slutet tyckte jag att David Ingvar kom in på det här med glidande skalor, men jag hörde inte riktigt för G. höll på att borra.

Nåväl, filosofiskt samtal går inte alltid ut på att finna ett svar utan filosoferandet i sig är poängen. Ibland kan man söka svar men oftast finner man det inte. Men det är oerhört fascinerande när ett, om än, provisoriskt svar visar sig.
Rosen

Mandarinanden

Nu är det längesedan jag skrev igen. Det är så mycket med hyllor, skåp, gardiner, TV-möbel och allt annat som också måste göras, som till exempel städa! Jag trodde gardinerna skulle bli så fina, men det blev de inte. Ljuset skiner igenom för mycket så färgen på garidnen försvinner. Vet inte vad som går att göra.

I förrigår var jag nere vid hamnen och kollade sjöfåglarna. Mandarinanden fanns kvar, men guppade omkring alldeles ensam, ingen brydde sig.
Trött Rosen

Var ska skåpen, TV:n och soffan stå?

Nu har vi bråkat om var skåpet ska stå, bokstavligt alltså. Jag tar det från början. Vi sålde ju mycket av möblerna medan vi ännu var kvar i den tidigare lägenheten. Möbler som turligt nog passade trots att de var köpta till huset som vi bodde i tidigare i många år. Nåväl, vi sålde huset och flyttade till lägenhet. Vi tänkte att då är det lättare att flytta vidare och nu var det således dags att ta det steget. När vi väl hade bestämt oss för lägenheten här i Nynäshamn så insåg vi att mycket av möblerna inte kommer att passa här så vi sålde rubbet. Nu är vi alltså utan soffa. G har sin fåtölj kvar som han sitter i och kollar på TV, men jag får sitta på en vanlig stol. Det blir jobbigt i längden så jag får nog sluta med TV-tittande på kvällarna. Så småningom kom vi i alla fall fram till att vi måste ju åka nånstans och beställa soffa för det är ju flera veckors leveranstid. Vi åkte till Ikea, vart annars? Vi tittade på alla soffor men den vi ville ha fanns inte delar till, den skulle utgå! Det är ju typiskt. Fy för den lede. Helgen därpå åkte vi till Mio i Handen. Där hittade vi soffan Monza som vi efter mycket grubblande beställde, 12.100 kronor, inte så dyrt. Efter tre dagar hemma nämnde G nåt om att soffan kommer att gå ända ut "hit", nästan fram till altandörren! Jag var trött och reagerade inte så mycket på det. Jag hade bestämt mig för att den bara ska passa. Men sedan började det gå in, det han hade sagt. Så jag gjorde som Sanna hade tipsat om. Jag tog stora pappersjok (papper som flyttgubbarna hade packat porslin och liknande med) och lade ut på golvet, 2 meter åt ena sidan och 3 meter åt den andra. Herre gud! Soffspektaklet tar ju halva rummet. Hela halva fina rummet. Det kommer inte att finnas plats att gå på varken den ena eller den andra sidan av soffan. Nej, det här går inte, varpå jag ringer G och säger att vi måste avbeställa, vilket han är med på. Sedan ringer jag Mio och samma försäljare, han kom ihåg oss, sa, "jaha, då tar jag bort beställningen då", så var det klart. Vi åkte ändå dit för att fixa med handpenningen som vi betalt och kolla in ny soffa. G hade jobbat borta hela veckan, han var trött och orkade egentligen inte med nåt soffköp på fredagens eftermiddag. Men jag var full av energi. Vi skulle träffas i Handens centrum. Jag skulle gå ner till terminalen och möte honom, men hann inte. Tåget hann före och där stod G och visste inte vart han skulle ta vägen. Vi ringde varandra och försökte hitta träffpunkt, det tog tio minuter! Handens centrum har byggts ut ofantligt de senaste tjugo åren, så jag kände inte alls igen mig. Jag bodde i kommunen när barnen var små, så jag tycker att jag väl känner till kommunen, men den är som helt ny för mig nu, fick jag konstatera, vägar byggnader och företag överallt! Nåväl, vi, G och jag, hittade varandra till slut och så skulle vi gå till bilen, men den hittade vi inte. Jag visste tamejtusan inte var jag parkerat den. Vi kom förbi polisstationen. Jag hade tagit passen med mig för att förnya dom när vi nu ändå var i Handen. Så vi passade på att kila upp till polisen för att förnya passen, så det tog också 20 minuter. Smidigt med att förnya pass nuförtiden, foto, allt blir gjort på en och samma gång, dock måste de hämtas senare, men sen, bilen. G blev tröttare och tröttare, han dignade under ryggsäcken och såg verkligen eländig ut. En lång blodröd ros stack upp ur ryggsäcken, en ros han hade fått av studenterna på avlsutningsfesten. hämtas vid ett senare tillfälle. Hans humör var inte det bästa.

Men nu var grejen, var tusan är bilen. Vi fick gå runt hela centrumet eller rakt igenom eller hur det var. Vid en ingång kände jag igen mig, här måste det vara sa jag, och mycket riktigt där stod bilen. Vi klev in i bilen, G på förarsidan. Det här får du ta hand om, sa G. och lade en lapp i min famn. Va nu då? Vadå? Parkeringsböter ... och på 650 kronor, helvete! Ja, va tror du, sa G, ledig parkeringsplats utanför ingång bred och fin, och det står ju där, sa han och pekade på skylten. Neej, sa jag, eller ja, rullstolen finns där men en pil pekar åt andra hållet inte mot parkeringsplatsen, så tolkade jag den när jag parkerade. Den får du själv betala, sa G sur som ättika!

Väl framme vid Mio gick vi runt igen och värderade varenda soffa. Två byggbara sofftyper finns. Vadå, byggbara det gick ju inte att få de delar vi behövde heller! Shit! Det gick bara att bygga som upphovspersonen bestämt, men flexibelt var det, det sa försäljaren, som förresten var densamma som vi hade köpt den förra soffan av och sedan avbeställt. Till slut sa jag att nu återstår bara en vanlig tresitsig soffa med fåtöljer, strax efter kom försäljaren på samma sak och pekade på en tresitssoffa. Vi var helt slut, efter några minuter åkte vi därifrån, jag mer ångestladdad än när vi kom. På utvägen beställde vi en gardin till och fick tillbaka handpenningen på soffan. Väl hemma, kände jag att jag inte pallar längre. Ångestnivån var på högnivå, herregud, här fanns ingen utväg, hur i helsike ska vi möblera, det går ju inte hur vi än försöker, och tonen mellan oss blev allt kärvare. På natten kunde jag inte sova. Den här typen av problem gör mig sömnlös. Problem som ger en alldeles speciell ångestladdad och stressad känsla i kroppen. På morgonen var jag tidigt uppe som vanligt. Jag gick i en slags dvala, jättetrött, men sova gick inte. Då kom jag på mitt första förslag på möblering som jag släppte för en annan idé, som vi nu funnit inte funkar. Om vi tänker precis tvärtom, att TV:n är på motsatta väggen (pelaren) och soffan mot väggen och de nyköpta skåpen på var sida om pelaren, då kanske ... Jag molade på idén och när G äntligen kom upp så berättade jag, under motstånd, för vid det här laget hade vi slutat prata med varann. När jag berättat hur jag tänkt tyckte han att vi skulle pröva omedelbart. Vi flyttade två skåp och TV:n till motsatt vägg. Det skapade ett fantastiskt utrymme, nu såg vi hur stort och härligt rummet egentligen är och för mig var saken klar och G hade för en gångs skulle ingen invändning.

Det fanns och finns dock ett men. Skåpen är för breda, de "tittat" ut över pelarhörnen så baksidan syns och det är inte snyggt. Dessutom står de framför kontakterna. Ett felköp med andra ord. Hur det blir med skåpen framöver vet jag inte, men för mig får det vara så här nu. Det bara det att på måndag måste jag återigen ringa till Mio och be att försäljaren återtar avbeställningen av Monzasoffan. Inte kul.
Nedstämd men ändå gladare Rosen

Skolifiering av förskolan

Den här bloggen liknar nog ingen annan, här blandar jag allt möjligt. Nu ska jag skriva något om "tidig skolifiering". Jag blev inspirerad av en tidningsartikel. När jag surfade fram artikeln dök ett foto på en forskare, hon som skrivit artikeln. Varför är alla, nästan alla kvinnliga forskare så obekymrade för hur de ser ut. Ofta har de stripigt smutsigt hår, sjabbiga kläder och nästan alltid är de osminkade. Nåja, jag kanske tar i, men kolla själva! Nåväl, debatten om förskolebarns läsande, skrivande och räknande (matematiserande) har diskuterats sedan jag kom in i yrket. Nu i flytten var jag ju tvungen att gå igenom alla papper från forna tider. Jag hade lådvis med eget material som varit publicerat i olika facktidningar bland annat men också annat material. På 80-talet var jag engagerad i debatten om förskolebarns läs- och skrivlärande. När jag skrev min andra bok, då vågade jag inte skriva ut att jag tyckte att barn ska lära sig läsa i förskolan för då blir det väl en folkstorm emot mig. Jag skrev därför, förberedande läsning och skrivning. Idag vet jag att det är nys. Barn vill lära sig läsa runt fyraårsåldern och följer man bara barnens egna intentioner så lär de sig. När jag arbetade i barngrupp så hade jag en liten Kristin som var tre år. Hon kunde inte tala rent när hon sa, fjöken skii mitt nam. Det här har jag skrivit om tidigare men vill liksom göra det igen. Problemet är att när man talar om läs- och skrivinlärning eller ännu värre läs och skrivträning så förknippas det begreppet också med gammaldags skolundervisning det vill säga, katederundervisning. En undervisningsform där läraren är den aktiva och frågar barn sådant som hon eller han redan själv vet svaret på. Hit hör också begreppet läxor och läxförhör. När jag läser olika forskares uttalande om huruvida barn från omkring två-årsåldern ska lära sig läsa så varnas det alltid för att förskolan inte ska efterlikna skolan, som man säger. Leken får inte komma bort till förmån för träningspass och så vidare. För mig är det fullständigt självklart att det är så. Men, vad det handlar om är att alla barn är nyfikna på bokstäver och siffror. Jag skriver alla, för de barn som inte visar sådant intresse bör man följa mer ingående. Sedan handlar det om på vilket sätt pedagogen hanterar barnets nyfikenhet. Det är sättet det handlar om och det är förskolepedagogens sätt som skiljer sig från grundskollärarens. Barn ska visst få lära sig att läsa, skriva och räkna i förskolan, men, när de självmant visar tecken på att vilja det eller när barn svarar på pedagogens erbjudande att delta i sådana aktiviteter. Grejen är att alla pedagogers uppgift är att utgå från barnet i allt de gör. Om man gör det så blir det inga disciplinproblem. Men så fort pedagogen bestämmer att nu ska barnen läsa och öva sig i att skriva siffror och bokstäver, ja då är det genast något eller några barn som inte vill. Problemet är att lärare drar alla barn över en kam, elever i skolan ska göra samma saker samtidigt och det oberoende om de vill eller inte. I förskolan finns helt andra förutsättningar att göra på annat sätt, nämligen att höra vad barnen själva vill och önskar och utifrån det skapa teman som barnen ånyo känner igen sig när de erbjuds dem. I temaarbetet är det hur lätt som helst att få in läsande, bokstäver och siffror. Egentligen behövs det så lite för att barn ska lära sig. Bara pedagogen själv är intresserad och engagerad så smittar det av sig på barnen så de också lär sig. Jag tycker lärare i skolan och även förskollärare i förskolan krånglar till det när de hittar på regler som alla alltid måste följa. Sluta med det och utgå från barnens intressen, erfarenheter, mognad, upplevelser och så vidare. Då finner ni att barn vill göra olika saker samtidigt! Hualigen! Tack för idag, hoppas jag får tid att skriva lite oftare framöver.
Rosen

Ordet, sen

Ordet sen är ett toppenord! Idag slog det mig att det är helt suveränt med ordet sen. Sen ska jag göra det och det och det. Andra brukar säga typ, vaddå sen. Du lever ju nu, du måste kunna göra sånt du gillar jämt, inte bara jobba och jobba. Det har jag hört hela livet, men det ska jag säga att nu gör jag ju det jag tänkt göra sen. Nu är sen, och det är helt underbart att aldrig mer behöva åka till ett arbete och tvingas följa och leva efter allt som står i almanackan, timme för timme, dag för dag, år ut och år in. Nu är jag fri, fri att känna efter vad jag vill och faktiskt göra det. Jag ska förresten bli uppfinnare nu, men mer om det senare.
Rosen

Sossar och vänstern

Jag är så innerligt trött på att höra gnatet om att Mona Sahlin gjort världens dundertabbe när hon tagit med Lars Ohly i samarbetet, i den koalition hon vill arbeta fram tillsammans med v och mp. Jag vill bara säga att den mest pålitliga samarbetspartner som Mona kan välja så är det just v. Lars skulle aldrig rösta med kapitalet, mot sin övertygelse! Dessutom så behövs Lars i samarbetet. Jag tycker att han är den mest klarsynta politikerna just nu. Jag tänker inte på hans retoriska framtoning utan mer på hans kristallklara argumentation i olika frågor, (som ju också i någon mån också hör till retorik). Måtte han inte tröttna och sluta med politiken. Han behövs verkligen. Så alla ni som skrockar och talar om kommunistspöket, ni gör det för att ni är rädda att oppositionen blir för stark ... så det så! Ni gör det också mot bättre vetande, sådant tal visar bara på en partihistorisk okunnighet och dumhet, tycker Rosen.

Flytta in i nytt - inte utan problem

Hej kära blogg!
Ingen följer min blogg, det känns tryggt, men skulle också vilja få veta vad andra tycker om det jag skriver, så det är lite dubbelt!

Att flytta in i splitterny lägenhet är inte utan problem. Några grava exempel. Hela parkettgolvet i alla fyra rum är inte jämt lagt. Golvtrasan fastnar i skarvarna! Helt otroligt, hur kan man göra ett sånt golv och bara låtsas som ingenting sen! Detsamma gäller tröskeln till duschrummet. Jag såg naturligtvis att den var använd, den glänste ju inte som andra trösklar i lägenheten. Ve och fasa när jag även upptäckte att toalettstolslocket inte heller var nytt. Platschefen såg förlägen ut, vad skulle han göra? Det slapp ur honom, jag får byta tröskel och lock med en lägenhet som ännu inte är såld! Hujeamig! Så enkelt man kan göra det. Parkettgolvet var så stor sak så att det får vi ta upp i samband med ettårsbesiktningen. En annan sak är kanten mellan diskhon och diskbänk. Bänken är av trä och diskhon av rostfritt. Grejen är att de bara har sänkt ner diskhon i ett hål i bänken, diskhon vilar således på bänken och är därför lite högre än bänken, och då blir det en upphöjning, en kant mot träbänken. Detta gör att det är tji att sopa ner smulor och annat från träbänken i diskhon! Allt fastnar i den förbannade kanten. Så kan man tydligen tänka och göra, bara strunta i hur en lägenhet praktiskt ska fungera. Okunnigt och korkat! Men betalt det kan man ta. (Liljestrands fastigheter i Nynäshamn). Anser Rosen

Flytten

Äntligen igång igen efter all ipackning och uppackning. Jag har verkligen längtat efter att få dela mina bekymmer på det här sättet. Medan jag packade hela bohaget och packade upp detsamma så tänkte jag ofta på bloggen, att jag saknade att jag inte hann eller orkade skriva något. Men jag tänkte ofta, det här ska jag skriva ... men nu när jag äntligen kommer igång med skrivandet så har jag naturligtvis glömt vad det var.

Idag är det den 16 januari 2009. Äntligen börjar vi komma igång efter flytten. Vi flyttade till Nynäshamn den 11 december 2008. Det har tagit fyra veckor att bli av med kartongerna och än står det tre kartonger kvar. Det här var den jobbigaste flytten jag gjort i hela mitt liv. Vi hade ett förråd tidigare där vi förvarade allt som vi hade i gillestugan när vi bodde i hus. Från huset flyttade vi in i en lägenhet för att lätt kunna ta oss vidare ett par år senare. Och nu var det således dags att ta nästa steg. Nu skulle vi få in alltsammans i en fyrarummare på 101 kvadrat. Det har varit mycket jobbigt då det inte fanns någon annan möjlighet än att börja kasta - skoningslöst! Vi har säkert kastat 10 kubikmeter grejer, sålt via nätet och gett bort. Nu är det gjort men ännu får vi åka till sopstationen ganska ofta. Flytt och damm har vi fått för våra synders skull, sade min mor. Jag tror hon hade fått uttrycket "damm har vi fått för våra synders skull", från sin mor. Nu har jag själv lagt till det där med flytt. En tröst är att det blir väldigt fint när det blir klart här i vår splitternya lägenhet med egen grön täppa. Nu väntar vi på en skåpsektion, hallmöbel, soffa och gardiner till vardagsrummet, sen kan jag börja leva och skriva igen. Idag gick vi ner till hamnen och kollade fåglar och båtar. Det har förirrat sig en mandarinand hit som försöker få till ett förhållande med en annan "vanlig" and. Undrar hur det går med det.

Kram från Rosen